emmaanderssonsliv.blogg.se

Att man som homosexuell ska komma ut är något som tynger dom flesta, även mig. 

 

Jag tog som sagt kontakt med Sandra för att ventilera mina tankar och för att få modet att våga komma ut inför mina föräldrar. 

Det är så många tankar som snurrar i huvudet, så mycket känslor i kroppen.

   Jag gjorde upp scener i mitt huvud där jag kom ut för både familj, släkt och vänner. Och scenerna som spelades upp i huvudet var inte roliga. Jag fick för mig att jag skulle bli ensam. Att jag skulle bli sedd annorlunda och att ingen skulle vilja ha med mig att göra. Att folk skulle tycka jag var onormal.

 

Jag kan ärligt säga att min största rädlsa var att bli sedd annorlunda. Att min familj skulle se mig på ett annat sätt, att dom inte skulle prata med mig som vanligt. 

 

När jag kom hem från Sandra den kvällen i oktober 2013 och jag skulle berätta för mamma och pappa så var jag nervös. Bilresan hem från Höllviken med pappa var lång, väldigt lång. Han anade inget, jag visste allt. 

Jag och Sandra hade komiit överrens om att jag skulle berättade det lite längre fram på kvällen och att hon skulle tänka på mig vid den tidpunkten, skicka mod till mig. 

Men när vi kom hem och mamma säger att dom ska ut och gå med Ike så blir jag helt ställd. Jag ville bara få det gjort. Så det slutar med att jag hänger av mig jackan och säger att jag skulle behöva prata med dom om en sak. Jag märker att dom blir lite oroliga för vad som ska sägas. Jag har så mycket känslor inom mig precis vid denna stunden när vi går ut i köket att jag knappt minns allt. 

Jag ska precis börja prata och då komer tårarna, samtidigt som jag förösker dölja skrattet, som jag inte kan hejda, och oron inom mig. 

Då förstår mamma, hon frågar rakt ut "Har du en flickvän?" , mellan tårarna får jag fram "Nej, men jag är kär i en tjej". Vad som sen sägs kommer jag knappt ihåg. 

 

Jag minns att mamma sa att hon hade haft tanken och anat, men alltid skjutit bort det. Och pappa står som ett frågetecken. Han hade inte räknat med detta alls, men han öppnade famnen och kramade om mig. Mamma kramade om mig. Och då släppte oron. Jag hade mina föräldrar vid min sida.

 

Men sen kom ångesten, jag hade precis avslöjat mig största hemlighet för mina föräldrar och nu hade jag blottat hela mig. Den natten sov jag jätte dåligt. Vaknade hela tiden. På morgonen pratade jag med mamma och då blev det bättre. Under alla samtal jag och mamma har haft så har det blivit bättre och bättre. Jag vet att det är en omställning för mina föräldrar. Jag vet att det komemr som en chock och att det tar sin tid för att dom ska låta det sjunka in. Och jag tillät det ta sin tid och jag var öppen med att svara på frågor som kom upp. 

 

Nu ett år senare kan jag säga att jag har aldrig varit närmre mina föräldrar än vad jag är nu. Vi har ett fruktansvärt starkt band mellan oss, och inget kan någonsin förstöra det. Vi pratar öppet om min sexuella läggning och all den rädsla och oro jag haft inom mig kommer aldrig tillbaka in i min kropp, det kan jag lova. 

För jag har hela min familj bakom mig. Och min fina fina släkt. 

 

Detta är inget val jag gjort, jag har inte valt att bli homosexuell. Det ända valet jag har gjort är att vara ärlig mot mig själv och mot alla i min omgiving. Och det är det bästa velet jag någonsin gjort. För att få all den kärlek och allt det stöttande jag har fått, det är det finaste man kan få. 

 

Men ja, att komma ut är jobbigt. Och jag vet att det aldrig kommer ta slut. Jag kommer behöva komma ut inför nya personer längs livet. Men jag skäms inte längre. 

 

Tyvärr så är det sämre med bilder på mig och mina mostrar tillsammans. Även med mina bröder.