emmaanderssonsliv.blogg.se

Att jag har mått psykiskt dåligt tror jag dom allra flesta vet. Men jag har mått dåligt på grund av en sak som jag länge velat skriva om. 

 

Det började redan i skolan. Tidiga skolåren när man testade olika saker och inte tänkte så mycket på sina handlingar. Men när jag sen kom upp i högstadiet och vissa tankar dök upp blev jag väldigt rädd. Jag sköt bort tankarna och sysselsatte mig med andra saker så jag slapp tänka på det. Men fantasierna fanns kvar. 

 

När jag började i gymnasiet skulle jag börja ett nytt kapitel i mitt liv, var tanken i alla fall. Jag hade bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och alla andra. Men det gick åt helvete rätt så snabbt. Jag ville inte vara annorlunda. Jag ville vara normal. Men när jag började tvåan kom känlorna för nära inpå. Jag accepterade inte det, men började tillåta mig själv att ha tanken i bakhuvudet. 

 

Under skolåren blev jag utsatt för nedtryckningar och tuffa ord. Det gjorde att jag inte vågade vara mig själv utan jag var den som andra ville att jag skulle vara. Det ledde till extrema tankar om att inte vilja finnas kvar på denna jord, att bara somna och aldrig vakna igen. För att inte bli behandlad på det sätt man förtjänar är fruktansvärt. 

 

När jag började plugga till massör gick jag med äldre personer än mig själv. Vilket i sin tur ledde till att dom flesta visste vem dom var och vad dom ville med sitt liv. Sen kom lilla jag, osäker och visste knappt ut eller in. Men när jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv i klassen och att där inte var någon som hade något problem med min klädstil eller mitt sätt att vara, det var då min resa började. 

 

Den underbara resan som jag gärna delar med mig av. 

Allt förstärktes när jag vågade klippa av mig håret. Det som jag så länge velat göra. 

 

Jag klippte av håret succesivt och började känna mig bekväm i mig själv. Började använda de kläder som jag ville och kände mig stark inom mig. 

Jag sökte fortfarande bekräftelse för jag var osäker på om jag skulle bli lämnad när sanningen kom fram. Jag kommer ihåg att jag smsade min vän Rebecca mitt i natten och skrev något i stil med "Finns du vid min sida oavsett?" Den natten som jag smsade henne det, det var den natten som jag accepterade det. 

 

När jag och Rebecca någon vecka senare träffades en kväll och hon ställer frågan rakt ut till mig så faller en sten från mitt hjärta. 

 

Succesivt började jag berätta för kompisar och för ett år sen fick min föräldrar reda på det. 

 

Jag kom ut som homosexuell i oktober 2013 för mina föräldrar. Och det var något av det jobbigaste jag har gjort, men även det bästa jag någonsin gjort! 

 

Natten efter jag berättat för mamma och pappa hade jag sån ångest att jag ångrade mig så sjukt mycket att jag berättat det. Men med tiden blev jag lugnare och jag kan bara säga att jag har det finsate stödet man kan ha. Både från min underbara familj och min släkt. 

 

Att jag tyckt om tjejer har jag vetat länge. Men att inte våga acceptera det på gurnd av rädlsa är något jag nu i efterhand tycker är fruktansvärt hemskt. 

Jag ska ju inte behöva leva i en lögn för att jag är rädd att bli ensam? 

 

Och jag kan säga att jag har aldrig mått bättre. Jag är mig själv. Alltid, i alla lägen. Jag döljer inte längre vem jag är.