emmaanderssonsliv.blogg.se

 Vissa minnen gör så ont att det verkligen känns som om hjärtat brister inne i bröstkorgen.  

 

Trots allt så lever jag kvar på vissa minnen som är jobbiga, för det är dom som påminner mig om hur snabbt allt kan vända. Hur allt kan förändras på ett ögonblick. Från att vara bra, till att vara ett helvete. 

 

Jag har alltid varit en tänkare och kommer antagligen alltid att förbli det också.

Det gör att jag tänker på allt möjligt, och idag tänker jag på en speciell person som lämnade oss för lite mer än ett år sen. Min älskade morfar. 

 

Att livet är orättvist det har jag vetat länge. Men såhär orättvist? Det trodde jag aldrig.

 

Min morfar var den finaste och underbaraste morfarn man kunde önska sig. Han fick mig alltid att le och skratta. Jag glömmer aldrig alla fina minnen med honom. När jag hjälpte honom att rensa ogräs bland singeln i carporten och tjänade en tjuga på det. När han gick med sin ficklampa och dödade alla mördarsniglar på kvällarna när det hade regnat. När man tittade ut genom fönstret i trappan och såg honom i trädgården, där han hörde hemma. När han tvättade bilen ute på Hamngatan. När man cyklade förbi och han satt i uterummet med sina solglasögon som värsta maffiabossen och vinkade. När man kom gåendes och vinkade in i vardagsrummet och hans hand kom fram bakom gardinen och vinkade tillbaka.. 

 

Jag lever kvar på alla dessa bra minnen som jag har med och från honom. 

 

Livet är orättvist. Världens snällaste morfar.. Trots att det gått ett år så kan jag ändå inte förstå att han aldrig kommer tillbaka till oss. Att jag aldrig kommer få skratta åt hans påhittade historier om indianerna som sköt honom med en pil i benet. Den historien kommer jag aldrig glömma. Eller som när han berättade att han simmat över till Danmark. 

 

Jag tänker på dig varje dag. Och saknaden är lika stor nu som dagen när du lämnade oss. 

Jag gråter samtidigt som jag tänker på dig och ler. 

Jag vet att du är runt om mig morfar.