emmaanderssonsliv.blogg.se

Hur orkade jag då kämpa vidare? Hur orkar man kämpa när man inte vet vem man själv är, vad man vill eller vad man känner?

 

Under högstadiet kom tanken om att ge upp ett antal gånger, men det var under gymnasiet som orken tog slut. Jag orkade inte kämpa längre. 

Jag pratade med kuratorn i skolan, men det gav tyvärr inte mig något. Jag hade kontakt med gamla lärare från högstadiet som hjälpte mig, men det räckte inte hela vägen! 

 

Det slutade med att jag testade något helt nytt. Jag gick till en homeopat. Homeopati är en naturmedcinsk behandlingsmetod. 

 

Jag började gå hos Sandra i tvåan på gymnasiet om jag har rätt för mig. Jag och år är inte så bra vänner.. Men där omkring började jag gå till henne regelbundet. 

I början var det jätte svårt för mig att prata om hur jag mådde. Jag hade aldrig pratat med någon om mitt mående öga mot öga. Jag visste inte hur jag skulle få fram alla tankar och alla funderingar jag hade inom mig. 

 

Att tillägga är att jag sökte hjälp på grund av mina tankar om att avsluta mitt liv och för att jag hade tröttnat på att alltid gråta mig till sömns för att jag kände mig så värdelös och obetydelsefull. 

 

Det som hjälpte mig var allt hennes stöd, hennes värme och de naturmedlen som jag fick. Jag tog många olika naturmedel under åren och det hjälpt mig oerhört mycket. 

Sen slutade jag gå till henne efter ett tag, för jag mådde ju bra, trodde jag.. 

 

Jag gick till henne då och då för att ventilera tankarna lite. Och det var alltid lika skönt efteråt när jag gick därifrån. Jag hade lättat på mitt hjärta och jag kände mig värdefull. 

 

När min morfar sen gick bort 6 september 2013 blev det så mycket känslor och tankar att jag höll på att sprängas. Jag grät konstant av saknaden och alla känslor. 

Men när jag var så ledsen och samtidigt gick och döljde mig själv så blev det för mycket. Jag fick jobbiga tankar och det var då jag tog kontakt med Sandra igen. 

 

Jag kommer aldrig glömma den dagen.. det var i oktober 2013. 

Jag hade behandling, fika med mamma och sen körde pappa mig till Höllviken där Sandra håller till. Jag kom till henne, började prata om min sorg efter morfar. Men både jag och Sandra visste att det inte var därför som jag kontaktat henne igen. Jag kom för första gången ut med mina egna ord, öga mot öga. Det var jobbigt och det var tufft. 

När jag sen kom hem berättade jag för mina föräldrar direkt. (mer om det en annan gång!)

 

Jag fortsatte gå till Sandra hyfsat regelbundet efter det. Och går fortfarande till henne, för ibland blir det bara för mycket tankar och känslor. För oavsett om jag vill eller inte, så kommer jag alltid att vara en person med mycket känslor. En känslomänniksa.

 

All den hjälp jag fått genom Sandra och alla de homeopatmedeln jag gått på har räddat mig många gånger. Jag går fortfarande på homeopatmedel, och jag är glad att jag vågade testa något nytt när jag mådde som sämst. Detta blev min räddning.