Min flickvän.
Vi är med i Facebooksidan GayOfSweden båda två och där hade någon lagt ut att man skulle skriva sin snapchat. Jag kollade igenom vem som skrivit sin, gick in på Derins sida då jag såg att hon skrivit, gillade hennes kommentar och skrev min egna snapchat också. I hopp om att hon skulle se den.
Jag la till hennes och hon la till min. Sen började vi snapchatta lite sådär vanligt som man gör i början.
Vi snapa ofta och mycket och genast var hon min nummer 1 i top 3 på snapchat!
Vi blev vänner på Facebook och började följa varann på Instagram.
En kväll bestämde vi oss för att vi skulle prata i telefon. Jag tog en promenad i det kalla blåsiga vädret, det var november 2014.
Ringde upp henne, fick höra hennes röst för första gången och vi snackade hur länge som helst.
Vi fortsatte snapa, smsa och prata i telefon. Jag tänkte på henne jätte mycket och hur glad hon gjorde mig. Men att hon bodde i Stockholm var sjukt jobbigt och jag tänkte att detta kommer aldrig hålla i sig.
Vi bestämde att vi skulle träffas, hon skulle komma ner till mig luciahelgen och vara här när mina föräldrar inte var hemma. När jag mötte upp henne på busshållsplatsen tog hjärtat ett extra slag. Där stod hon, tjejen som jag aldrig trodde jag skulle då träffa in real life. Hon som gjorde mig så glad.
Vi hade en trevlig o mysig helg. Men ändå så var jag lite rädd. Rädd att det inte skulle bli bra i längden. Jag satte upp min mur. Derin märkte detta och jag började försvara mig.
Men ändå.. Så kunde jag inte sluta hoppas. Hoppas på att det skulle lösa sig för oss. Trots avstånd. Trots mina tankar. Trots min mur.
För där var ju ett klick. Och det kan man inte ignorera.
Dagarna gick. Veckorna gick. Vi snackade på som vanligt och lille julafton bokade jag min biljett upp till Stockholm i början av januari. Nervös och spänd.
Längtade efter henne otroligt mycket och för första gången hade jag verkligen hopp inom mig.
Väl i Stockholm föll allt på plats för mig. Alla tankar o funderingar jag haft försvann. Det var med henne jag ville vara. Punkt slut. Jag ville så gärna berätta för henne där o då att jag var kär i henne. Men ville inte förhasta något. Jag trivdes så bra i hennes sällskap. Jag tänkte bara på henne. På oss. På hur lycklig jag var.
Der var här på denna restaurangen, Vapiano, som vi tittade varann in i ögonen och mitt hjärta började pirra. Ta ett extra slag. Der var här, just precis på detta stället, som jag insåg hur mycket hon betydde för mig. Hur mycket jag tyckte om henne. Hur lycklig hon gjorde mig. Hela tiden.
Att säga hejdå till henne då var hemskt. Jag grät på tåget och saknade henne redan. Det var då jag fick känna på hur det är att ha personen man tycker om så mycket 60mil ifrån mig.
Det gick några dagar och sen den kvällen när jag låg i sängen och vi pratade i telefon som vanligt och den kvällen frågade hon chans på mig. Precis som när man gick i skolan. Typ. Den kvällen den 19 januari blev jag världens lyckligaste tjej.
Att bli tillsammans över telefonen kan verka märkligt för många. Men den största delen av vår tid har spenderats med varandra i telefonen. Så för oss var det liksom ingen Big deal.
Det dröjde dock några veckor innan jag fick träffa henne, min flickvän.
Men när hon äntligen kom ner efter 4veckor ifrån varandra så kände jag mig hel igen.
Hon fick träffa mina föräldrar för första fången och hon fick vara med på det första släktkalaset. Hon är nu en del av mitt liv, min familj och min släkt.
Hon får mig att känna mig trygg och säker.
Hela helgen som gick flöt allt på och jag älskade att hon klickade så bra med mina föräldrar och alla andra. Det kändes så naturligt. Det kändes så rätt.
Sen kom dagen hon skulle åka hem. Ännu jobbigare denna gången och nu fick jag verkligen känna på hur jobbigt det är med långdistansförhållande..
Det dröjde bara två veckor sen var jag uppe hos henne igen. Och denna gången var det annorlunda. För det var sista gången i hennes lägenhet. För den helgen packade vi och städade. För dagen efter jag åkt hem åkte hon ner till Skåne. Hon flyttade ner hit och jag finner inga ord för det. Jag är så glad att ha henne i Skåne och ha henne närmre mig.
Derin kom in i mitt liv helt utan någon aning. Jag släppte in henne och det är det bästa jag någonsin gjort.
Hon kom in i rätt tid och fick mig att inse att livet är rätt härligt ändå. Trots alla små jobbiga moment och saker.
Hon fick mig att få tillbaka den riktigt glädjen, det äkta leedenet och tron om att äkta kärlek verkligen finns.
Hon har fått mig att inse att jag duger precis så som jag är. Att jag är fin och vacker. Det säger hon till mig nästan dagligen. Hon vet allt om mig. Om allt jag varit med om och om alla mina tankar. Ja, hon vet allt. Och hon stannar kvar vid min sida och det är jag världens tacksammaste för.
Hon gör mig till en bättre Emma och hon gör mig hel. Jag är kär upp över öronen och hon förtjänar att höra hur fin, snygg, snäll, omtänksam och underbar hon är varje dag. Och jag försöker vara den bästa flickvännen, men ibland misslyckas jag lite.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva i ett förhållande. Men så kom hon och allt förändrades. Och jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag är.
Derin. Jag är så jävla kär i dig. Förälskad. Jag tycker om dig så det är helt sjukt och jag vill att du ska veta att du gör mig lycklig.
Jag har hittat min andra halva. Min bästa vän. Min flickvän. Min räddare.
Puss på dig min underbaraste finaste tjej.