emmaanderssonsliv.blogg.se

Allt gick så bra. Allt gick framåt. Eller ja, nästan allt. 

Började jobba 6h om dagen, mitt nya schema fungerar och jag är glad att jag börjar komma tillbaka mer på jobb. 

Nu är sjukskrivningen slut och jag går upp ytterligare en timme per dag. I det nya schemat är jag ledig varannan onsdag, varannan torsdag och fortfarande varannan helg. Det fungerar bra och är så sjukt skönt. 

Men så är det ju också så att så fort sjukskrivningen gick ut, ja då började ju tankarna och frågorna komma. Ska jag jobba heltid nu? Ska jag gå tillbaka till mitt gamla 12-dagars schema? Hur ska jag göra? 

Kommer jag falla tillbaka? 

Rädslan. Den rädslan av att falla tillbaka är stark. Jag vet att om jag tar det lugnt och i min egen takt så kommer det lösa sig. Men oron är ändå kvar och gnager inom mig. 

Sen sista inlägget har jag fått tillbaka provsvar som var bra. Och det är ju skönt såklart! 

Men vad är det som hänt mig? Varför mådde jag som jag gjorde? 

Dessa tankar kretsar runt i mitt huvud dagligen. Och det tär på mig. 

I skrivande stund väntar jag på ytterligare provsvar och jag är sjukt nervös. Jag hatar att vänta och jag hatar att inte veta. För dom vet ju inte vad det är för fel. Något fel måste det ju vara? 

Jag kan ju inte bara rasa alla dessa kilon utan anledning. Jag kan ju inte tappa all ork och energi från ingenstans? 

Men det finns inget rakt svar. 

Jag klandrar inte mina läkare för att dom inte hittar vad som är fel, men det gör mig frustrerad. 

Dom flesta dagarna är bra. Jag känner att orken är på väg tillbaka och likaså energin, men jag har dagar då jag inte orkar ett skit. Idag blev en sån dag. 

Jag jobbade mina fem timmar, fullt upp, men det gick bra! Jag umgicks med familj och släkt. Det var när jag kom hem som allt rasade. 

Orken till att fixa middag var borta. Energin till att göra något alls försvann och tankarna satte igång. 

Jag har inte bara mig själv att tänka på för tillfället. Jag har också min kanin, Rutger, som fyller 11 år den 1 maj. Han är min guldklimp. Min lille gubbe och min finaste sötnos. Dom senaste veckorna har jag märkt att han är lite slöare och inte lika aktiv. Kanske inte så konstigt med tanke på åldern, men man blir ju såklart ändå orolig. Hur mår han? Har han ont någonstans? Kan jag göra något för honom? 

Jag har haft han så pass länge, att bara tanken av att han en dag kommer lämna mig gör mig gråtfärdig. Just ikväll har tanken slagit mig. Jag var haft honom sen jag var 14 år. Jag har uppfostrat honom till den finaste kaninen, en kanin som aldrig bits eller är aggressiv överhuvudtaget. En kelig kanin som älskar att möta nya människor. En kanin som varit rumsren sen han var en liten unge. Han är utan tvekan den bästa och finaste kaninen jag någonsin sett och mött. 

Jag har så mycket att skriva. Men kan inte få fram allt för tillfället. 

Just nu känns det som att all kämparglöd är slut. Men jag ger inte upp för det, jag tar bara en paus från kömpandet och tillåter mig själv att vara ledsen och sårbar. För man kan inte kämpa konstant. Inte jag i alla fall. Men när pausen är slut, då kämpar jag igen. Fullt ut. 

Ta hand om varandra! Nu ska jag mysa med Rutger och sen sova så jag är fit for fight imorgon på jobb!