emmaanderssonsliv.blogg.se

Livet är inte på topp och jag kämpar som aldrig förr. 

I slutet av 2016 märkte jag att någon inte stämde med min kropp. Jag hade märkt det redan under sommaren, men hade så fullt upp att jag helt enkelt sket i det. Jag jobbade mer än 100% och tog körkort samtidigt. Vilket betyder att jag var igång konstant! 

Men det var i november som jag märkte att jag kanske borde kolla upp min kropp. Jag tappade aptiten och fick knappt i mig något. Kunde äta en stor lunch på jobb, men det var också det enda jag åt på hela dagen. 

Jag gick ner i vikt. Jag orkade inte lika mycket. Och det kan man ju förstå när man knappt får i sig något, då åker ju energin ner. Men varför kunde jag knappt äta? 

När jag kom ner till en vikt som gjorde mig riktigt orolig sökte jag hjälp. Mitt första läkarbesök var jobbigt. Jag blottade vad jag kände och fick berätta allt möjligt om hur jag hade det. Det var jobbigt för att jag var så obekväm i mig själv. 

Det blev massa provtagningar två dagar i rad. I väntan på provsvaren var jag orolig. Vad skulle som hitta? Vad kunde det vara? Alla slags tankar dök upp o huvudet. 

Och under tiden gick jag ner mer i vikt och aptiten var som bortblåst. 

När provsvaren sen äntligen kom så blev det ett slag i magen. Alla prover var bra. Så pass bra att till och med min läkare blev paff. 

Många blir glada när ens provsvar är bra, men inte jag. Jag hade hoppats att där var något, något som kunde säga vad som var fel på mig. Detta gjorde inte saken bättre, aptiten blev värre, kroppen blev värre och tankarna blev värre. Skulle dom ta mig på allvar? 

Jo, det gjorde dom. Fick remiss till två olika kliniker. På den ena kunde dom inte hjälpa mig, besöket gick snabbt och när jag gick därifrån var jag ändå lättad på något sätt. Jag har ingen ätstörning. 

Den andra remissen väntar jag fortfarande på. Och den vill jag verkligen inte till, jag vill helst inte få en kamera nedkörd i halsen... 

Dagarna gick. Jag jobbade på som vanligt.. tills den dagen då jag knappt kunde stå på mina ben. Hela kroppen skakade inombords. Allt gjorde ont. Yrseln blev värre och hjärtklappningarna tätare. Jag blev hemskickad gråtandes av all smärta. 

Det sjuka var att jag inte lyssnade på min kropp och mina kollegor, utan jag satte mig i bilen och körde hem. Men visste knappt vägen hem, hittade knappt till min egen lägenhet. 

Det var denna dagen rädslan kom på riktigt. Vad händer med mig? 

Satt i kö till vårdcentralen i evigheter.. fick en akuttid dagen efter och det var då mitt liv skulle ta en vändning. 

Läkarbesök nr 2 bestod av en grundlig utfrågning, undersökning och massa provtagningar.. besöket slutade med en 50% sjukskrivning. 

Dom visste inte vad det var för fel på mig, men dom förstod att jag var stressad inom mig. Att jag var konstant trött och hade noll ork. Så då nämndes det för första gången för mig, utmattning. 

Sjukskrivningen hjälpte mig mycket. Jag kunde tagga ner, men fy vad jobbigt det var i början. I mina ögon var jag ju inte sjuk? Men när ens läkare säger till en "du måste inse att du är sjuk. Annars hade jag inte sjukskrivit dig. Du mår inte bra. Din kropp mår inte bra." 

Då insåg jag att jag är sjuk. Sjuk på ett sätt som inte syns utåt, i alla fall inte dom bra dagarna. 

Helt plötsligt insåg jag att detta hjälpte, det hjälpte att jobba 13-17 på vardagarna och att inte få jobba på helgen. 4h om dagen kan för vissa vara chilltider. Och jag håller med, om jag jämför med vad jag jobbat innan. Men efter 4h var jag totalt slut. Varje dag efter jobbet var jag så slut att jag inte orkade göra någonting. 

Med tiden blev det bättre, tills kroppen började göra så ont att jag inte fick sova på nätterna. Ytterligare ett läkarbesök och förlängd sjukskrivning med 25% arbetsträning. Och remiss till sjukgymnast och dietist. 

Aptiten kom tillbaka, vikten gick upp 1,5-2kg och jag mådde betydligt bättre. Tills dagen när jag kom till ett stup. Ett jävligt högt stup. Och jag föll, rakt ner utan att kunna göra något. Aptiten försvann, magontet kom tillbaka 10ggr värre, vikten gick ner och minnet blev värre. 

Och här är jag nu. 

Här sitter jag nu med värk i kroppen, ingen aptit och en värkande mage. Jag kämpar varje dag och varje dag som jag kommer upp ur sängen är en seger för mig. Varje dag jag kan äta en "normal" måltid är ett steg i rätt riktning. 

I nuläget är det sjukgymnastik som gäller, dom vet inte varför jag har så ont i kroppen. Mest troligt är det så att stressen jag har inom mig har satt sig i min kropp. 

Att beskriva hur det känns i ens kropp är fruktansvärt svårt. Jag har en konstant molande värk i mina ben, vissa dagar känner jag bara hur dom snart kommer ge vika. Precis som om dom inte orkar hålla min kropp. Nätterna är värst. Då gör kroppen så ont att jag ligger och gråter av smärta. Värst är benen, armarna och händerna. Och vissa nätter får jag bara sova ett fåtal timmar. Dagen efter kommer jag knappt upp ur sängen. Då är det tufft och det är då jag känner "nu ger jag upp, nu orkar jag inte mer!" Men jag är envis, jag ska upp ur den sängen och göra så gott jag kan. 

Dessa månaderna har varit hemska. Jag förlorade min ork. Jag förlorade mig själv. Jag förlorade glädjen. Jag förlorade min energi. Och jag förlorade 10kg. 

När jag såg hur min kropp förändrades blev jag helt ställd. Jag kunde knappt kolla mig i spegeln. Jag har alltid tyckte att min kropp är okej, alltid varit rätt nöjd. Men efter dessa 10kg jag tappade försvann det där. Jag tyckte inte om min kropp alls. Mina muskler hade försvunnit. Jag kunde se mina höftben extremt mycket. Revbenen och ryggraden syntes mycket. Och jag mådde så dåligt över det. 

Nu har jag små mål jag ska uppnå. Med bland annat min vikt. Kilo för kilo. Inga stora krav. Jag vill få tillbaka min kraft i benen. Jag vill få tillbaka min fulla balans. Jag har nedsatt kraft i benen och min balans har blivit sämre och det har även mitt minne. Får skriva upp allt för att komma ihåg vad jag ska göra. 

Jag försöker se det från den ljusa sidan. Jag får väldigt bra hjälp från vården. Jag har personer runt mig som stöttar och finns där. Jag har personer som tror på mig. 

Jag vet att allt kommer blir bra igen, kanske om någon vecka, någon månad eller kanske om ett år. Men det kommer bli bra. Det vet jag. 

Jag kämpar även om det inte alltid syns. 

Jag vet att min sjukdom inte syns utanpå, förutom min viktminskning, men jag är sjuk. Jag har insett det och jag hoppas att ni förstår att jag gör mitt bästa för att räcka till. 

Har du läst hela detta inlägget så tackar jag för det. Jag tackar för att du tog dig tid för att läsa om min vardag. Om mitt liv. 

Tack!