emmaanderssonsliv.blogg.se

Det har hänt lite olika saker sedan dess. 

Några positiva saker och några jobbiga saker. 

Vi börjar med det positiva. I skrivande stund har jag gått upp i vikt, gått upp det jag förlorade vid stupet. Och det är en stor vinst, ett mål på vägen är uppnått. 

Jag har kunnat börja jobba 5h vissa dagar och mitt nya schema verkar fungera rätt bra än sålänge. 

Sjukgymnastiken går framåt, snart ska vi börja väcka mina muskler igen. Värken i benen kommer mer sällan, men när det väl kommer är det hemskt. Men jag tar vara på dom bra dagarna! 

Min psykiska hälsa är på rätt väg, och det är jag tacksam för. Johannesört har hjälpt mig med den biten! 

Det känns bra att det är vissa saker som går på rätt håll! 

Det lite jobbiga är med aptiten, den vill inte riktigt komma tillbaka. Jag har svårt att ställa mig och laga mat och är sällan sugen på något. Jag har mina näringsdrycker som jag tar 2 gånger om dagen och gör mitt bästa för att få i mig mat var tredje timme, men det är tufft. 

Snart ska jag tillbaka till dietisten och hoppas kunna få lite mer hjälp på traven.  

Det mest jobbiga är proverna, har lämnat in prover och tagit blodprov två gånger sen sist jag skrev. Den första provtagningen visade inget.. och den andra väntar jag svar ifrån. 

När jag var hos min läkare i mitten av februari fick jag ett slag i magen. Hon kunde inte riktigt sjukskriva mig längre.. jag blev helt paff, hur skulle jag kunna gå tillbaka och jobba mer än 4-5h när min kropp vissa dagar bara vill ge upp? När dom inte vet vad som är fel? När jag knappt får i mig något? 

Hon ville inte skriva utmattning som diagnos, då dom inte är säkra på att det är det jag har. Fast att allt pekar mot det. 

Efter mycket om och med sjukskrev hon mig till den 16/3. Efter det får jag nog klara mig själv. Fast att dom inte vet varför jag mår som jag gör och varför jag tappade 10kg. Det är fruktansvärt frustrerande att inte veta vad det är som händer. 

Den senaste veckan har jag haft en extrem huvudvärk varje dag, vid två tillfällen har jag fått migränanfall, vilket jag aldrig haft tidigare. Att ligga i lägenheten med allt nedsläckt och ha det helt tyst var det som hjälpte mest, inte ens tabletter hjälpte. 

Imorgon blir det en synundersökning för att se om det är pga försämrad syn. Hoppas på det så att detta inte är ytterligare ett symtom. 

Att sitta här och inte veta vad jag lider av är jobbigt, helt plötsligt vet dom inte om det är utmattning jag har. Helt plötsligt känns det som att jag är tillbaka på ruta ett på något sätt. Trots att det går på rätt håll så är jag sjuk. Jag är sjuk på ett sätt som inte syns utåt, och jag kämpar varje dag för att räcka till. 

Tankarna blandas med smaken av tårar. Det är jobbigt som fan rent ut sagt. Hur kunde jag hamna här? Varför lyssnade jag bara inte på min kropp? VARFÖR? 

Jag kämpar fortfarande, jag ger inte upp. Jag jobbar så bra jag kan, jag försöker fixa här hemma så att allt inte förfaller av all orkeslöshet. Jag försöker räcka till, men tyvärr så gör jag inte alltid det. Efter 5h på jobb, laga mat och diska så är jag helt slut. Jag kan inte ha krav på mig, det gör mig stressad. Jag får en inre stress över allt jag borde göra, men inte klarar av. 

Jag är självisk just nu. För det har jag inte varit på flera flera år. Har alltid satt alla andra före mig själv, men jag kan inte det längre. För jag är livrädd... livrädd att falla tillbaka i allt det jag jobbar mig upp från. Värken. Orkeslösheten. Jobbiga tankar. Nedstämdhet och alla sömnlösa nätter pga tankar och tårar. 

Ibland önskar jag bara att jag kunde åka bort ett tag. "Tror jag tar en jorden runt och glömmer allt för en stund."

Jag försöker. Jag kämpar. Jag önskar att det synts utåt. 

Ad Astra Per Aspera.